Stjärnöga

Stjärnöga

Stjärnöga, du som jag mött

långt i försvunna tider,

nu är det kvälldags, och trött

min ungdom till vila skrider.

Irrbloss, som världen har tänt,

slockna så lätt i världen.

Stjärnöga, mycket har hänt,

sedan vi skildes på färden.

Villsam är vägen som går

fram genom mörka länder.

Stjärnöga, Stjärnöga, når

jag aldrig mer dina händer ?

Tag mina händer och led

mig in i ditt ljusa rike.

Stjärnöga, giv mig din fred

och låt mig varda din like.

”Stjärnöga” er eit av den svenske lyrikarens  Bo Bergman(1869-1967) vakraste kjærleiksdikt. Han var poet, journalist, litteratur- og teaterkritiker og medlem av Svenska Akademien. I si samtid var han ein av Sveriges meste leste poetar. Poesien hans er tradisjonell i forma, melodisk med eit melankolsk og lengtande preg.  Mange av dikta hans er tonesatt av komponistar som til dømes Stenhammer.  Bergman var oppteken av dei store spørsmåla i tilveret men fann nok ikkje  sikre svar som så mange andre.

Diktet ”Stjärnöga” er personleg, det er retta mot hans store ungdomskjærleik Maria Almqvist som han aldri fekk , men  som  var i tankane  hans heile livet like opp i høg alderdom. Kanskje er det og derfor at det er så formfullendt og uttryksfullt?

Bor Bergan vart ein svært gammal mann. På slutten av livet sit han i bustaden sin i Stockholm og ser mot  Djurgårdsfärjan som  ein dag i lågsesongen styrte tom mot eit øde ferjeleie. Bergman skriv: ” Charon du gamle färjeman, ro hit ett tag/Mitt namn är Bo Bergman. Nu kommer jag.” Snart etter vart han bønhøyrt  98 år gammal.

Kom när jag sover

men väck mig inte.

Lägg din iskalla hand

på min panna,

så går febern över,

den gamla envisa febern

som kallas livet.