Det är vackrast när det skymmer

 Den svenske forfattaren Pär Lagerkvist (1891- 1974) er også ein eg vender tilbake til med ujamne mellomrom. Ikkje avdi han gjev svar, dei finn eg andre stadar, men avdi han stiller dei store spørsmåla, og avdi han kjenner på lengt og uro i møte med dette underlege tilveret. Hans romanar og sjølvbiografi som eg las for mange år sidan, men framfor alt hans poesi. Han er ein av dei store i verdslitteraturen,og fekk såleis  nobelprisen i 1951. Såvel i lyrikken som i romanane er det dei store eksistensielle spørsmåla som opptek han. Den Gud som han tilsynelatande ikkje trur på, men som likevel ikkje slepp taket i han! ” Vem gick förbi, förbi i den djupa barndomsnatten och lämnade mig övergiven för evigt” spør han i eit dikt i den siste diktsamlinga Aftonlandet. Men han som gjekk forbi etterlot seg teikn,” alle rymder är fyllda av hans hemliga tecken”, men vi har ikkje blitt gjeve ein nøkkel for å tyda desse teikna! ” O väldiga, varför lär du oss inte läsa din bok.”  I diktet der han gjekk forbi i den djupe barndomsnatta etterlet han seg teikn rissa inn i doggen på vindaugsruta, men ” det stod kvar en stund, men inte tilräckligt länge för at jag skulle kunna tyda det. Evigheters evighet skulle inte ha räckt til för at tyda det.”

I dei förste diktsamlingane er den eksistensielle angsten tydelegare, og karakteristisk nok har debut- samlinga frå 1916 tittelen Ångest. ” Ångest, ångest er min arvedel.” Men blant dei förste dikta finn vi og det vakre og kanskje mest kjende diktet: ” Det är vackrast när det skymmer.”

Det är vackrast när det skymmer.

All den kärlek himlen rymmer

ligger samlad i ett dunkelt ljus

över jorden 

över markens hus.

Allt er ömhet, allt er smäkt av händer.

Herren själv utplånar fjärran stränder.

Allt er nära, allt er långt ifrån.

Allt er givet

människan som lån.

Allt er mitt, och allt skal tagas från mig.

Inom kort skal allting tagas från mig.

Tråden, molnen , marken där jag går.

Jag skal vandra -

ensam, utan spår.

I ” Den lyckliges väg” og ”Hjärtats sånger” er det ein lysare tone og fleire vakre kjärleiksdikt. I ” Hemmet och stjärnan” er det det nære og kjære som er tema, heimbygda, heimlandet, liv og död blant  enkle og gudfryktige folk i bygder og øyer. Den siste diktsamlinga Aftonlandet kom i 1953, men han skreiv fleire romanar etter det. Her er det igjen dei store spörsmåla som opptek han, våre korte liv der vi søkjer etter ei meining, og den løynde gud som ikkje gjev svar. Men han verkar likevel meir forsona med lagnaden enn som ung debuterande diktar.

Engång skal du vara en av dem som levat för längesen,

Jorden skal minnas dig så som den minns gräset och skogarna,

det multnade lövet.

Så som myllan minns

och så som bergen minns vindarna.

Din frid skal vara oändlig så som havet.

Slik er lagnaden for alle også for diktaren som døydde i 1974 som ein gammal mann, det er snart femti år sidan. Femti år - lenge sidan for mange men ikkje for alle !