"En motor på vattnet långt borta tänjer ut i sommarnattens horisont. Både glädje och sorg sväller i dagens förstoringsglas, Vi vet det egentlig inte, men anar det: det finns et systerfartyg til vårt liv, som går en helt annan trad. Medan solen brinnar bakom öarna."
Og i teksten Funchal: " Vi blir starka av dem, men också av oss själva. Av det inom oss som den andre inte kan se. Det som bare kan möta sig själv. Den innersta paradoxen, garageblomman, ventilen mot det goda mörkret. En dryck som bubblar i tomma glas. En högtalare som utsänder tystnad. En gångstig som växer igen bakom varje steg. En bok som bara kan lesast i mörkret."
I "Våren" av Karl Ove Knausgård fann eg dette som rører ved noko av det same som Tranströmer skildrar:
"Greinene på trærne var skire, men man så fortsatt mellom dem, i motsetning til hvordan det ville være om bare noen uker, da ville det vokse så tett at det var som å kjøre gjennom en korridor. Jeg kastet små blikk innover i skogen, og på grunn av farten var det rommet mellom trærne som steg fram, og bunnen, det beige teppet av langt, men flatt gress som bjørkestammene vokste opp fra. Noe i meg identifiserte følelsen av å gå på det gresset, fra den gang jeg var liten og gikk rundt i skogen hele året, da jeg uten å vite det bygde opp et reservoar av naturfølelse, som kunne løsne som et skred om noe uventet vekket dem - lyden av en fugl om våren, den kjølige, liksom blanke luften en sommermorgen, lukten av våt snø om vinteren, tåke i mørkret en høstkveld."
Dette djupet som ligg under små daglegdagse sanseintrykk. Dette universet som kan opna seg på eit sekund av ein lyd, eit luktstreif, eit lysglimt, alt det vi tek i mot men som oftast glir vidare utan å gje større inntrykk. Men så brått denne "dryck som bubblar i tomma glas" , vi kan ana "systerfartyget", det parallelle livet vi ikkje valde og som vi kan kan høyra passera farleg nær når vi vaknar om natta.
Ei stripe i svevnen, eit liv utanfor livet, eit djup under kvardagen!
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar