Eit avsnitt i Wilfrid Stinissens bok "Når natten faller på. Den indre bønnens veg" seier noko om det same i eit meir teologisk språk. Eg les denne boka om igjen i ny utgåve. Eigentleg er det ein klassikar som først gong kom ut på 1960 talet, i norsk og svensk utgåve på 1970 talet. No i ny og utvida utgåve, vel verdt å lesa ikkje minst i adventstida.
”I människans indre håller en tomhet på att grävas ut, en tomhet som inte kan fyllas med yttre ting. Kampen med Gud varar länge: Jakob brottades hele natten, ” tils dagen grydde” (1 Mos 32:24). Men på samma sätt som Jakob var halt resten av livet, så blir också den människa som varit i kontakt med Gud märkt for livet. Vi kan bli otrogna, under flera år vara borte från Gud, vi kan ge upp bönen, kanske til og med bryta med tron, ändå blir det alltid någonting kvar av denna förste gudsberöringen: en förebråelse, ett samvetskval, en oro, en absolut oförmåga att finna frid. Julien Green (1900-1998) skriver i sin dagbok:” Den 18. mai 1959: I dag har tanken slagit mig att en obesvarad kallelse alltid förföljer en människa hur hon än försöker undslippa den. Gud har ju kallat och han upphör inte att kalla. Man lyssnade inte til honom men hans stämma förföljer en. Det gör ens liv egendomligt och liksom haltande, som stegen hos en person som tid efter annan går vid sidan av vägen och likväl förblir märkt.”
"Dessuten veit de kor langt det lid: Timen er komen då de må vakna opp av søvnen, for frelsa er oss
nærare no enn då vi kom til trua.Natta lid, og det stundar mot dag. Lat oss difor leggja vekk bort dei gjerningane som høyrer mørkret til, og kle oss i den rustning som høyrer lyset til " ( Rom 13.)
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar